mymb

Jag är en gleek. Så kallas tydligen de som tycker om den amerikanska TV-serien Glee. Jag tycker att det är lite old school att göra om ett programs namn till ett verb. I och för sig kan jag inte komma på några exempel på det, men själva systemet känns mycket 00-tal och när ska vi lämna det gamla bakom oss.

Själv vet jag mycket väl att det är svårt att släppa taget på ett vinnande koncept, men ibland är det just det som krävs för att inte bli långrandig. För att kunna släppa in något nytt, som vi innerst inne vet kommer bli minst lika bra. MEN vi har inte fått det bekräftat ännu. 

I alla fall tycker jag Glee har fångat en intressant synvinkel på high schoolperioden i livet. Det handlar inte bara om de coola, populära och framstående i skolan, som de flesta andra high schoolserier- och filmer handlar om, utan lika mycket om lite mera undangömda, blyga och annorlunda personerna. Det är precis det som Glee har lyckats med. Att ta minoriteterna och visa de för allmänheten. Visa att de finns där och att de faktiskt lever. 

Utöver att det är en ny synvinkel och allt det andra jag nyligen tog upp så är kvalitén på serien förträfflig. Jag vet ingen annan modern serie i alla fall lyckas kombinera alla slags genrer och få det till en stor dundersuccé. Jag vet inte hur många gånger jag har skrattat, smålett och fascinerats över handlingen. Jag har till och med gråtit mig igenom en halv episod. Jag kunde inte få mina tårar att sluta forsa ner över kinderna. Fint var vad det var. Fint och vackert.

Jag kommer nog förbli en gleek (stavas det med stor bokstav på g:t?) under hela mitt liv. Jag tycker om minoriteter. Inte för att jag ogillar majoriteter och det kommersiella, men ibland kan det vara skönt med en kort break. Nu ska jag äta.