drömma

Somewhere over the rainbow
Way up high,
There’s a land that I heard of
Once in a lullaby.



Mitt hår är crazy, mina läppar smakar hudlotion och osten på mackan har börjat få känningar till att bli hård. Vad hände egentligen med allvaret i dagen. Man gick upp och gjorde alla sysslor som en inlärd rutin. Inget speciellt hände, bara det vanliga. Föräldrar frågar nästan dagligen hur dagen varit och de tycker oftast att svaret "Bra, det vanliga." inte är ett bra svar. De vill ha "uttömmande" svar. Det finns ingets att berätta. Allt går på rutin. Allt b ara går runt. Av oklar anledning eller förklaring.

Jag har aldrig riktigt tyckt om alla saker som "man bara gör. Det är vanligt hyfs". Visst kan jag hålla med om att en del saker bör göras av vanlig hyfs, men... Det tar ofta emot. Jag vill inte.

Snart börjar skolan igen och jag är rädd att jag kommer få in samma rutin som det lätt blir. Jag vill mer. Men jag vet inte vad. Jag vill att way up high ska det finnas ett land I heard of once in (a lullaby) one of my dreams. Jag vill hitta det jag vill göra. Nu. Jag vill inte veta idag vad jag ska göra om 5 år, men jag vill veta vad jag vill göra. Är det för mycket att begära?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0